1.7.1 Elektrostålugnen
Experiment med elektrostålugnen inleddes redan i slutet av 1800-talet. Flera typer av elektriska ugnar prövades. Den som blev allmänt använd kom sedermera att kallas ljusbågsugn, se Figur 9. Denna ugn kom dock inte i allmänt bruk förrän under 1920-talet eftersom elkraftskapaciteten inte var utbyggd tidigare. Ugnen konkurrerade med martinugnen som en skrotsmältningsugn. Konkurrensfördelen mot martinugnen var framförallt den effektivare värmeöverföringen som ljusbågarna innebar jämfört med flamman. Chargering och tappning kunde också utvecklas hos ljusbågsugnen att bli mer effektiv än hos martinugnen. Chargetiden blev genom dessa förhållanden väsentligt kortare hos ljusbågsugnen än hos martinugnen.
Under 1950- och 1960-talet ökades produktiviteten ytterligare genom större ugnar, införande av syrgasblåsning med lans och kraftigare energitillförsel. Begreppet UHP (Ultra High Power) som lanserades i början av 1960-talet innebar att transformatorkapaciteten ökades från 300 kVA per ton till över 1000 kVA per ton stål. Andra viktiga teknikutvecklingssteg har varit införande av vattenkylda paneler i ugnsväggen för att minska foderslitage, införa praxis med skummande slagg, utnyttjande av så kallad oxyfuelbrännare för att öka nedsmältningshastigheten och förbränning av kolmonoxid i ugnsutrymmet med syrgas.
