1.5 Martinugnen

Martinugnen eller som den av vissa också kallas Siemens-Martin-ugnen kördes för första gången 1869 i Frankrike av Pierre Martin. I Figur 8 visas en ”modern” Martinugn från 1960-1970-tal. Behovet att finna en ugn som kunde smälta stål var stort. Vid all stålframställning uppstod skrot som var svårt att dra nytta av. Det fanns vid den tidpunkten visserligen en ugnstyp som kallades degelstålugnar. Detta var deglar av lera och grafit som värmdes utifrån. Det var dock endast möjligt att smälta stål i små volymer 30–40 kg under mycket stor energiåtgång. Problemet som man behövde lösa var att skapa en gas som vid förbränning kunde ge så hög temperatur att man kunde smälta stål. Wilhelm Siemens löste detta genom att i samverkande par av regeneratorer förvärma såväl luft som förbränningsgas så att nödvändig temperatur i flamman uppnåddes.

Martinugnens smältmaterial var skrot och tackjärn vilket innebar att man till del
kunde styra kolhalten. Efterhand lärde man sig att färska kolet genom den oxiderande flamman alternativt genom tillsats av malmråvara. Vid slutet av 1940-talet inledde man praxis med färskning med ren syrgas i lans. Martinugnen var en långsam process i jämförelse med Bessemerugnen men den långa chargetiden gav också möjligheter att styra kvaliteten. Det högkvalitativa stålet, till exempel kullagerstål, tillverkades därför alltid i Martinugnar.

Martinugnar var fram till 1940-talet en produktionsprocess med låg produktivitet.
Man kom upp till 2 ton per timme. Genom införande av syrgasblåsning och oljeeldning samt ökning av ugnstorleken från 30 ton till 150 ton höjdes produktiviteten till cirka 15 ton per timme vilket inte var så lågproduktivt. På samma sätt som tidigare diskuterats beträffande masugnen ökade produktiviteten genom vissa tekniska förändringar och en ökning av skalan. Det snabbt ökande metallurgiska kunnandet från 1940-talet och framåt anses också ha betytt mycket för produktivitetsutvecklingen.