8.0 Ytbehandling

Aluminium behöver normalt inte ytbehandlas för att skyddas mot korrosion. Det beror på att metallen omedelbart bildar ett skyddande oxidskikt vid kontakt med luft. Det finns många metoder att ge ytan önskat estetiskt uttryck. Tekniska ytbehandlingar används främst för att ge ytan bättre slitageegenskaper.

Anodisering innebär att det naturliga oxidskiktet förstärks genom en elektrokemisk process. Ett tunt nästan osynligt skikt skyddar ytan mot hanteringsskador som till exempel repor. Vid tjockare skikt minskar metallglansen för att till slut bli keramisk. Hårdanodisering med ett tjockt oxidskikt används mest för att förstärka slitageegenskaperna i tekniska tillämpningar till exempel hydraulik.

Anodiseringsskiktet kan infärgas med olika metoder och i de flesta kulörer. Den vanligaste metoden är att doppa eller spraya på organiska färgpigment.

Aluminium kan utan svårighet lackeras. De vanligaste metoderna som används är pulverlackering och olika typer av våtlackering så som doppning, sprutning och rollning.

Aluminium korroderar mer än hundra gånger långsammare än stål i de flesta miljöer men det finns vissa typer av korrosion som kan vara svåra att undvika även hos aluminium.

Bimetallkorrosion kan uppstå när man kombinerar olika metaller med aluminium i en fuktig miljö. Oftast går det inte att tillverka produkter i enbart aluminium, utan kombinationer är nödvändiga. Fästelement som skruvar/muttrar bör därför vara gjorda i rostfritt stål.

Spaltkorrosion kan uppstå när plåtar ligger travade på varandra så att en smal spalt bildas där fukt och kondens kan komma in. Då kan så kallad vitrost uppstå. Den har för det mesta ingen påverkan på hållfastheten, men plåtens yta blir flammig.

Det finns även fall då aluminium inte är lämpligt att använda så som i kontakt med starkt sura eller basiska miljöer där pH-nivåerna är lägre än fyra eller högre än tio.