2.4 Korrosionsutmattning

Om en cyklisk spänning överlagras en konstant last utsätts materialet för utmattning, det vill säga materialet går till brott vid en avsevärt lägre påkänning än för en statisk last. Utmattningsgränsen brukar sättas vid den last som materialet kan bära utan brott upp till en miljon cykler. Den gränsen brukar för de flesta material ligga kring halva brottgränsen och sjunka vid exponering mot aggressiva miljöer. Definition av aggressiv miljö i fallet korrosionsutmattning är synnerligen oklar, och man har till och med mätt upp olika utmattningshållfasthet i vakuum och luft. Kartläggning av utmattningshållfastheten får en allt större betydelse i och med den utökade användningen av rostfria stål som konstruktionsmaterial och därmed lastbärande funktion. Stora insatser görs för att utreda utmattningshållfastheten i havsvatten. Man kan notera att motståndet mot korrosionsutmattning ökar med ökande hållfasthet och ökande legeringsnivå. Ju högre legeringsnivå, desto mindre andel korrosivt bidrag till slutbrottet.

Om det korrosiva bidraget ökar kommer situationen att likna den vid spänningskorrosion. En metallografisk undersökning kan ge en viss fingervisning om vilken av mekanismerna som varit aktiv. En utmattningsspricka är oftast rak och oberoende av mikrostrukturen, medan en HISC-eller SCC-spricka ofta är förgrenad och kopplad till de faser som förekommer, och i vissa fall även till korngränser.