5.2 Magnetisering

Två huvudgrupper av magnetiseringstekniker förekommer, nämligen polmagnetisering och magnetisering med hjälp av strömgenomflytning. Den principiella skillnaden mellan dessa består av magnetfältens orientering i det magnetiserade provföremålet.

Vid polmagnetisering uppstår ett longitudinellt magnetiskt fält, så att det bildas en nord- och en sydpol i provföremålet. Detta behöver inte nödvändigtvis vara stavformat för att det skall uppstå poler, utan kan i princip ha vilken form som helst. Med denna metod kan tvärgående defekter indikeras i provobjekt av stavform. Polmagnetisering kan åstadkommas antingen med magnetok eller spole.

Okmagnetisering
Okmagnetisering används i många olika tillämpningar, och ger stor flexibilitet genom anpassning av strömart och strömstyrka för provuppgiften. Det finns två olika utföranden av magnetok, dels ok bestående av en permanent magnet och dels ok med en omlindad spole, som alstrar magnetfältet. (Se Figur 37)

Spolmagnetisering

• Cylindrisk spole
  Vid denna typ av magnetisering förs provföremålen in i en cylindrisk spole, som alstrar ett axiellt magnetfält i provföremålet om detta har ett längd/diameterförhållande större än 3:1. Med denna metod kan tvärgående defekter indikeras i företrädesvis långa föremål, som till exempel stång och rör. Eftersom en spole har kort utsträckning i längdriktningen måste långsträckta provobjekt magnetiseras i flera steg eller spolen föras över objektet. Räckvidden för ett magnetfält är 3–400 mm.

• Flat spole
  Denna spoltyp, som är lindad radiellt, är användbar för flata, skivformade provobjekt, som till exempel kugghjul och turbinhjul. I provföremålet alstras ett magnetfält, vars kraftlinjer löper radiellt.

Allmänt
Vid magnetisering med hjälp av strömgenomflytning erhålles magnetfält, som bildar kraftlinjer med slutna ringformiga banor i provföremålen. Strömgenomflytning kan utföras på tre olika sätt. (Se Figur 37)

Direkt strömgenomflytning
Direkt strömgenomflytning är en av de vanligaste magnetiseringsmetoderna. Provföremålet anbringas mellan två elektroder, varefter ström leds direkt genom provföremålet, varvid ett magnetfält bildas runt provföremålet och i rät vinkel till detta. Man måste se till att kontakten mellan elektroder och provföremål blir god. I annat fall kan brännmärken uppstå på grund av lokal upphettning.

Indirekt strömgenomflytning (ström genom hjälpledare)
Denna metod kan användas för provning av ringformiga provföremål eller provföremål med genomgående hål. En ledare placeras genom provföremålet, i vilket ett cirkulärt magnetfält uppstår.

Induktionsmagnetisering
Även denna metod lämpar sig för provning av ringformiga och cylindriska ihåliga provföremål. Provföremålet placeras i en delbar järnkärna, vilken magnetiseras med hjälp av en växelströmsmatad spole. Magnetfältet ger upphov till (inducerar) elektriska strömmar i provföremålet, vilka bildar ett cirkulärt magnetfält runt materialtvärsnittet. Perifera sprickor kan indikeras på provföremålets in- respektive utvändiga ytor.

Kombinationsmetoder
Som redan nämnts är det väsentligt, att eventuella defekter påverkas av ett magnetfält så vinkelrätt som möjligt. För att indikera defekter oberoende av riktning, kan man kombinera två olika tekniker samtidigt, till exempel likströmspolmagnetisering med växelströmsgenomgång genom provföremålet. Växelströmsspole och strömgenomflytning i provföremålet ger en pendlande vektor mellan -45° och +45°.