1.4 Provtagning och provberedning av skrot

1.4 Provtagning och provberedning av skrot

Skriv ut
Innehållsförteckning

    1.4.1 Provtagning och provberedning av skrot

    Vid skrotbaserad ståltillverkning är skrotet den viktigaste råvaran. Man skiljer på internt och externt skrot, varav det senare vanligen behöver kontrolleras bättre. Det interna skrotet utgörs i regel av returstål och så kallat grovskrot, såsom skållor och dylikt.

    Provtagning av skrot är om möjligt ännu svårare än provtagning av ferrolegeringar, vilket beror på att skrot ofta levereras blandat i olika former. Det kan röra sig om plåtklipp, band, stänger, gjutgods, spån med mera. Provtagningen måste därför göras manuellt genom att plocka bitar i uppskattat mängdförhållande till varje skrotsort som ingår i partiet. Vid behov måste bitar sågas eller kapas av större stycken.

    Figur 8 visar provtagning av skrot från järnvägsvagn. Provmängden bör vara i proportion, dels till skrotpartiets storlek, och dels till de däri ingående skrotsorterna. Avsikten är ju att få ett så representativt prov som möjligt. Det uttagna provet smälts i en högfrekvensugn (HF-ugn), och ur smältan gjuts ett prov för spektrometrisk analys i likhet med ett stålprov. Figur 9 visar gjutning av analysprov efter omsmältning i HF-ugn.

    Figur 8.
    Figur 9.

    Man brukar använda tre olika provtagningsförfaranden alltefter partiets storlek och sammansättning:

    • Vid mindre poster, som till exempel levereras per järnväg, tas cirka 60 provbitar i varje vagn. Proven smälts i en liten HF-ugn, provvikt max 200 g.
    • Vid poster över 200 ton tas sammanlagt 5 kg prov, som smälts tillsammans i en HF-ugn.
    • Vid stora poster och misstanke om stora variationer i sammansättningen, kan man provsmälta en hel LB-ugn, till exempel 65 ton. En vanlig regel i sådana sammanhang är att minst 10 % av det levererade partiet skall provsmältas.

     

    En enkel materialidentifiering kan göras direkt på skrotgården med hjälp av bärbara analysatorer, till exempel en röntgenanalysator med radioaktiv isotop som strålkälla, se kapitel 5. För att undvika intag av radioaktivt skrot, görs numera också en kontroll med strålmätningsutrustning i samband med mottagning av ett skrotparti.