Innehållsförteckning

    0.10.1 Direktgjutning

    Direktgjutning till klena dimensioner (near net shape casting) har alltsedan stränggjutningar slog igenom på 1970-talet varit aktuellt som nästa steg i utvecklingen. Drivkraften för att direktgjuta är framförallt att rationalisera tillverkningen genom att hoppa över varmbearbetningssteget. En kortare tillverkningskedja innebär besparingar på såväl investeringar som bemanning. Till detta kommer energibesparingar och miljövinster. Stora utvecklingsinsatser har gjorts från de stora stålkoncernerna att utveckla framförallt direktgjutning av tunna band. Beslut om att dra igång en fullstor kommersiell anläggning ser dock ut att dröja. Generellt kan man säga att direktgjutningen har två inbyggda svårigheter som måste lösas.

    Produktiviteten riskerar att bli låg eftersom tvärsnittet per definition är mycket mindre än vid slabsgjutning. Det är därför nödvändigt att gjuta med mycket högre hastigheter än stränggjutning. Eftersom man inte har någon varmbearbetning måste man dessutom ha bra ytor och inre struktur som inte kräver en hög reduktionsgrad för att nå rätt egenskaper.

    En framgångsrik utveckling av strängjutningen till att stränggjuta tunna slabs i så kallade CSP-anläggningar (compact strip production) har genomförts av firma Nucor i USA. Nucor köpte en teknik från SMS i Tyskland och fick den att fungera i full skala i början av 1990-talet. Tillväxten av CSP-anläggningar är nu stor i hela världen. Tekniken går ut på att gjuta tunna slabs, 60-120 mm i tjocklek och varmvalsa i linjen. Hastigheten är högre i CSP än vid stränggjutning varför produktiviteten blir i stort densamma. Det tunna slabset klipps ej utan det går in i en temperaturutjämningsugn som hålls vid 1100°C för att därefter direkt gå in i ett varmvalsningsverk. Tekniken har de senaste åren utvecklats med en induktiv broms (EMBR) för bättre slaggkontroll och en påvalsning (soft reduktion) innan allt är stelt för minskning av segringar. Tack vare detta kan numer allt fler stålsorter gjutas.

    En annan utveckling av stränggjutningen har varit att gjuta klena tvärsnitt som exempelvis, runt diameter 12 mm. Detta görs med fördel horisontellt varför metoden ofta kallas horisontell gjutning. Som kokill används inte vattenkylda kopparkokiller utan dysor av bornitrid. Nackdelen med metoden är att den blir dyr pga den låga produktiviteten och kostnaden för bornitriden. Man får också en kvalitetsnackdel genom att oscillationsmärkena i ytan inte kan varmvalsas bort. Metoden har därför enbart användning i mycket speciella fall.