6.2 Hetvatten

Inom ett verk behövs värme för att värma lokaler via radiatorer och aerotemprar, värma ventilationsluft, värma tappvarmvatten för till exempel duschar, värma betbad med mera.

Värmen produceras normalt på några få ställen inom området och distribueras lämpligen i form av hetvatten till förbrukarna i ett omfattande slutet rörsystem. Grundprincipen är ungefär densamma som för värmesystem i en villa, som har vattenburen värme.

Hetvattnet produceras normalt i en panncentral, som innehåller en eller flera gasol- eller oljeeldade pannor och/eller genom kondensering av ånga i värmeväxlare. Undantagsvis finns pannor som kan elda fasta bränslen som till exempel kol eller flis.

Ofta finns även elpannor som kan användas under perioder när elenergin är billigare än bränsle, vilket inträffar främst sommartid. Ute i nätet finns ibland avgaspannor, i avgaskanalen efter större ugnar, som producerar hetvatten. Hetvattnet matas in i hetvattennätet och minskar därmed bränsleförbrukningen i panncentralen.

Temperaturnivån på hetvattnet ut från panncentralen varierar med utomhustemperaturen. Är det riktigt kallt ligger temperaturen på cirka 100-120°C för att under den varma årstiden ligga på cirka 70-80°C. Genom att trycksätta hetvattensystemet kan vattentemperaturer över 100° uppnås utan att vattnet börjar koka. Högre tryck, till exempel 5 bar, medför att vattnet kokar först vid 150°C.

Värmeeffekten som behövs i ett hetvattennät beror förstås på hur stort verket är och vilka värmebehov som finns. Den kan dock uppgå till mer än 10 MW med en total värmeförbrukning av 40 000 MWh (motsvarande värmeförbrukningen hos 1600 villor).

Hetvattenpannor kan vara utformade på många olika sätt. Gemensamt för alla pannor är att det tillförda bränslet förbränns i en eldstad, som är försedd med vattenkylda rörslingor, som tar upp energin som frigörs vid förbränningen.

Verkningsgraden för en hetvattenpanna ligger på nivån 75-90 %. Förlusterna utgörs i huvudsak av avgasförluster och värmeförluster genom pannväggarna.